Reflektioner efter min första lägervecka.
Jag deltog i juli 2018 för första gången på ett Argaladeiarrangemang, familjelägerveckan i Björnö naturreservat. Första gången jag hörde talas om Argaladei tror jag var 1978. Jag gick ekologilinjen på Samernas folkhögskola i Jokkmokk och några av mina klasskamrater var argaladeiare. Jag blev då aldrig riktigt klok på vad Argaladei egentligen handlade om, men nu, vid 60 års ålder, skulle jag alltså få egen erfarenhet.
Jag kom till lägret med bästa möjliga förutsättningar – jag hade inte några förväntningar alls. Jag följde med min dotter Åsas familj eftersom Åsa och hennes man Frode skulle på bröllop mitt under lägerveckan och behövde barnvakt ett drygt dygn. Jag följde alltså med för att jag behövdes, punkt slut. Visst tyckte jag det lät intressant och roligt med en lägervecka, men eventuellt skulle jag lämna alltihop och åka hem till Karlstad igen när Åsa och Frode återkom efter sin utflykt.
Jag blev kvar. Från första dagen stod det klart för mig att det här var något jag inte varit med om förut. Jag blev nyfiken, förundrad och helt enkelt väldigt glad av att delta i lägerveckan. Tankarna snurrar – vad är det som fascinerar mig så? Drygt trettio personer lever och umgås under en vecka och det är bara vilsamt, enkelt, trevligt. Och det utvecklas en stark känsla av gemenskap, ja faktiskt bygemenskap för att använda Pierres ord. Fantastiskt helt enkelt.
Detta är alltså mina egna reflektioner, som förstagångsdeltagare. Jag vet ingenting om hur det brukar vara på lägerveckorna – jag vet ju bara hur det var för mig. Jag förstår att det låg massor av arbete bakom, med planeringen av lägret och utarbetande av idéer för hur det hela skulle fungera. Förutsättningarna var ju speciella, med torka och eldningsförbud. Detta hanterades sedan på ett mycket konstruktivt sätt – olika förslag bollades vid första samlingen och sedan byggdes matlagningsplatser och vi kom överens om ett gemensamt förhållningssätt. Utan en massa tjafs, det bara funkade.
Tillit ser jag som ett centralt tema för hela veckan. Det var enkelt att vara med. När något skulle bestämmas så togs det upp vid morgon- eller kvällssamlingen – olika synpunkter ventilerades, allas röster blev hörda. Och sen bestämdes något. Eller inte. Ibland var det verkligen svårt att veta om vi fattat något beslut. Men själva grejen är att det gjorde ingenting, alla visste att det skulle lösa sig, vilket det också gjorde – något blev det och det blev bra. Någonstans var det en optimal organisation – exakt rätt nivå av struktur och ordning – inte för mycket och inte för litet. Allt bars av allas självklara och konstruktiva inställning till det gemensamma.
Kanske mina erfarenheter bäst kan sammanfattas i ordet Enkelt. Att det kan vara så enkelt att leva drygt trettio personer tillsammans i en vecka. Det skulle grävas kompostgropar, dassen skulle tömmas varje dag, arrangemanget kring brandsäker matlagning i en knastertorr miljö skulle fungera. Jag förstår att en viktig grund för enkelheten är att det finns en sedan tidigare gemensam förståelse och en gemensam inställning till hela arrangemanget. Men som helt ny deltagare kan jag konstatera att det också var enkelt att känna sig som en del av det gemensamma.
Det gemensamma ja. Det var ju det. En grundinställning av generositet, av att självklart dela med sig av sina kunskaper om paddling, klättring, jonglering, ulltovning eller något annat. Allt var öppet för alla intresserade, det fanns gott om möjligheter att skaffa sig erfarenheter av alldeles nya aktiviteter, utan några som helst krav på prestation. Så välgörande. Och för att återknyta till det där med bykänslan – så häftigt med alla möten mellan oss alla, helt nya eller gamla bekantskaper, alla åldrar. Det är ju så här man ska ha det när man växer upp, tänker jag – vi har alla hört att det krävs en by för att uppfostra ett barn – och något av det fick vi fatt i under veckan, genom att alla självklart såg till allas behov, bistod den som behövde hjälp och förde intressanta samtal med den som ville, om det så handlade om lärares arbetsförhållanden, om paddlingsteknik eller om Batman.
Nej, det är inget som skaver efter den här veckan. Det finns säkert en hel massa komplexitet som gått mig förbi, men jag njuter av och lever länge på mina erfarenheter av min första lägervecka. Fästingar kan jag ju inte ge Argaladei skulden för.
Tack alla för en härlig vecka! Karin Bengtsson, Karlstad