Upptakt och samling på KFUM:s lägergård på Sparreviken.
Dansken Sven Ulstrup var där och vi fick se vissa moment av hans arbete med att tillverka en vacker grönländsk kajak.
Innan vi gav oss iväg på färd hade vi ett par dagar med mycket paddelövningar, varav en hel del med inriktning på säkerhet och olika typer av kamraträddning.
Vi delades in i mindre och grupper och resan gick sedan med bilar till Strömstad. Därifrån startade vi vår paddling söderut. Varje grupp med sin specifika färdväg tillbaka mot Sparreviken.
Jag kommer ihåg hur trygg jag kände mig i gruppen. Trots de stora vatten vi paddlade i. Kanske var det ett resultat av att vi hade tränat så pass mycket säkerhet tillsammans.
Det finns flera starka upplevelser från dessa två veckor. Ett sådant är överfarten till Väderöarna. Havet låg lugnt och stilla och vi stannade till en stund mitt ute på öppet vatten och bildade en flotte av våra kajaker. Några badade. Sälarna tittade på.
Andra händelser och mer dramatiska minnen är passagen förbi Islandsberg med de stökiga reflekterande vågorna. Vi fick i krabb sjö kompromissa med avstånd till bergväggen och de stora båtarna i farleden. Det var nog fullt adrenalinpåslag hos de flesta av oss. Jag minns att någon grät.
I den vida passagen strax därefter, bland stora dyningar, kände jag hur jag långsamt började bli sjösjuk. Illamående och matthet kom smygande. Det kändes verkligen inte lägligt, men jag var tvungen att fokusera.
Nere i de djupa vågdalarna såg jag ingenting förutom murar av mörkt vatten. På dyningarnas topp kunde jag se min utspridda grupp, men även stora båtar och fartyg. De skulle av allt att döma komma att korsa vår färdriktning inom kort. I ett läge då det verkligen inte behövdes fler spänningsmoment.
Jag minns verkligen hur skönt det var att komma in på lugnt vatten. Att äntligen få kliva ur kajaken, slå läger på den lilla ön, och lägga sig och vila på fast mark.
I sommar är det 40 år sedan.
/ Hans Lindborg